Innovativt men trasigt

Stormrise – recension

Publicerad: 2009-04-02

Realtidsstrategi är en genre som är i stort behov av innovation då den i princip har stått och stampat sedan Total Annihilation introducerade 3D-grafik för tolv år sedan. Dessutom är det den genre som lidit mest av att flyttas från dator till spelkonsol. Det vill Sega ändra på med Stormrise som är utformat speciellt för att funka bra med handkontroll. Historien handlar om en dystopisk sciencefictionvärld som har drabbats av en katastrof och nu slåss två fraktioner över civilisationens ruiner. I stort fungerar det på traditionellt vis, man för befälet över ungefär ett kompani och det gäller att slå fienden på karta efter karta.

Den första av Stormrise två stöttepelare är att striderna tar plats i en sant tredimensionell miljö. Andra spel i genren har i praktiken ganska platta kartor. Trots en och annan kulle eller något stup så utkämpas striderna inte på höjden rent taktiskt. Men i Stormrise slåss man bokstavligen i alla tre dimensionerna från höga byggnader till djupa dalgångar, tunnlar och allt där emellan. Man kan skicka upp sina trupper på alla tak eller höjder och det är viktigt eftersom ens vy är knuten till den aktiva enheten. Ska man få en överblick över slagfältet måste man alltså hitta utkiksplatser för sina enheter. Det gör höga punkter strategiskt viktiga och därmed värda att slåss för. Det här systemet är utan tvekan Stormrise bästa sida. Det tvingar en att tänka på ett nytt sätt och det är en konkret förbättring av genren eftersom det gör striderna taktiskt intressantare.

Men tyvärr faller det ihop på grund av kontrollsystemet som är spelets andra stöttepelare. Det fungerar så att man väljer enhet med den högra styrspaken. Vägledd av ikoner i skärmens periferi så pekar man med spaken i rätt riktning. När man sedan släpper den så skiftas fokus och kamera till den enhet man pekat på. Redan här är det problem eftersom det är stört omöjligt att komma ihåg vilken ikon som är vilken enhet och man tvingas hoppa omkring en hel del i onödan. Men tyvärr blir det värre än så, eftersom den högra styrspaken är upptagen så finns bara den vänstra kvar och den måste styra både kameravinkel och markör samtidigt. Det funkar inte alls och i sina desperata försök att få markören till rätt plats vrider man hela tiden oavsiktligt på kameran. Helt plötsligt tittar man upp i himlen och så går det dyrbara sekunder att komma rätt igen. Resultatet är att systemet som är avsett att vara snabbt och enkelt istället blir så långsamt och knöligt att det kan få den tålmodigaste spelare att slita sitt hår.

Till råga på allt innebär detta att man ständigt blir disorienterad om var man är någonstans på kartan. Den ena gränden är den andra lik och detsamma gäller enheterna. Bristen på översikt gör det till en ständig kamp att förstå var man befinner sig och desto mer ens enheter sprider ut sig, desto värre blir problemet. Det finns visserligen en abstrakt översiktskarta men den är inte heller bra eftersom den lider av samma kontrollproblem. Som om det här inte var nog har spelet en uppsjö smärre irritationsmoment, exempelvis att enheterna har svårt att hitta vägen. Sammantaget är det enormt frustrerande. Det känns som att bygga ett sandslott som med jämna mellanrum raseras av vågorna. Så snart man börjar få ordning på bitarna tappar man bort sig och förlorar en enhet i onödan.

Sega förtjänar en eloge för att de vågat satsa på ett så här nyskapande spel. Stormrise introducerar och utvecklar flera riktigt intressanta idéer, framför allt de sant tredimensionella stridsmiljöerna. Men det bedrövliga kontrollsystemet, knöliga kameran och totala bristen på översikt slår undan fötterna på alltihop. Att välja enhet med högerspaken var en dålig idé som borde ha skrotats, då hade Stormrise kunnat bli något riktigt bra. Som det står kan man bara hoppas att någon plockar upp spelets bättre idéer och försöker igen, men till dess finns det inget tungt vägande skäl att ge detta frustrerande spel en chans.