Otäckt underhållande tragedi

F.E.A.R. 2 Project Origin – recension

Publicerad: 2009-02-11

I FEAR och dess expansionspaket fick man ta rollen av en elitsoldat i ett specialförband som hanterade övernaturliga fenomen. Historien var lätt inspirerad av japanska skräckfilmer med den spöklika flickan Alma i centrum. Det första spelet var lite rörigt och led av en del problem med såväl spelmekanik som manus men fick ändå ett hyfsat mottagande och stack ut från mängden genom sin blandning av olika genrer. Nu är tvåan här och historien närmar sig sin upplösning.

Denna gång spelar man inte som tidigare en anonym medlem av FEAR-styrkan utan en soldat i Delta Force kallad Becket. Berättelsens verkliga huvudperson är liksom tidigare Alma, en tös med parapsykologiska krafter som utnyttjats av regeringen och som nu har gjort uppror. Den enorma explosion som utgjorde finalen på det första spelet blir istället början i FEAR 2. Becket och hans stridskamrater måste ta sig igenom den förstörda staden och konfrontera Alma. På vägen nystas den skräckinjagande flickans tragiska öde upp då hon leder spelaren mot historiens dramatiska klimax. I grund och botten är det här en variant på det klassiska sciencefictiontemat om teknologi som går fel och vänder sig mot sin skapare. Alma är ett slags Frankensteins monster då hon på samma gång är motståndare, förövare och offer. Undertonen av en utnyttjad liten flicka och politiska intressen som ställs mot mänskliga värden lägger en mörk och lite obehaglig slöja över hela historien.

Spelets första akt är en liten nick till Half-life eftersom man hamnar i ett hemligt forskningslaboratorium under jorden och måste ta sig upp till ytan. Det är dock bara början för sedan gäller det att skjuta sig igenom den förstörda staden där man snabbt hamnar i en röra av konspirationer, genetiskt manipulerade supersoldater och naturligtvis Alma. FEAR 2 blandar massor av militärt skjutande med skräcksekvenser, hallucinationer och parapsykologiska fenomen. Ibland är man inte riktigt säker på vad som är verkligt nog att skjuta på. Miljöerna är varierade med allt från kontor, laboratorium och skolsalar till ruiner, tunnelbanor och underjordiska gångar. Banorna är mycket väldesignade, erbjuder spännande taktiska situationer och trots att de är linjära lyckas de skapa illusionen av en öppnare miljö. Ytterligare omväxling kommer från de sekvenser där man skjuter med fasta vapen och får köra mecha-liknande maskiner.

Spelmekaniskt är FEAR 2 ett rejält lyft från de första spelen. Nu har man äntligen fått till flytet perfekt och det har blivit ett snyggt strömlinjeformat skjutspel. Det är ett konstant flyt framåt och kontrollerna är lättarbetade. Vapenarsenalen är traditionell men välbalanserad. Ett system för att sakta ner tiden simulerar Beckets artificiellt förbättrade reaktionsförmåga och låter spelaren utföra Jack Bauer-liknande stridssekvenser. Fienderna är varierade och har intressanta beteenden. De två olika fiendeförbanden som strider mot varandra samt monster och övernaturliga fenomen blir tillsammans en omväxlande blandning att brottas med. Det dramatiska tempot är utmärkt. Perioder av lugn då man ska lösa fysiska pussel blir välbehövliga pauser i skjutandet medan skräcksekvenserna håller spelaren ständigt på spänn.

Efter en del vinglande har den här spelserien funnit balansen. Blandningen av militära förband, övernaturliga fenomen och genmanipulerade monster känns äntligen som en sammanhållen helhet. Resultatet är ett lättillgängligt, manusdrivet skjutspel där historien har ett ovanligt djup som är mer känslomässigt än intellektuellt. Det här är ett härligt udda djur i den djungel av likformiga skjutspel som annars dominerar genren. FEAR 2 Project Origin rekommenderas till alla som har smak för action och kalla kårar oavsett om man spelat de tidigare titlarna eller inte. Till och med de som tyckte illa om ettan kan i alla fall ge demot en chans.

Steve Danielsson