Snabbare än någonsin

Sonic Unleashed – recension

Publicerad: 2008-12-12

Sonic är naturligtvis en av världens bäst kända spelfigurer. Den blå igelkotten hade sin storhetstid då plattformsspel var en strikt tvådimensionell genre men på senare år har det varit tufft för många gamla plattformshjältar. Det snabba, reaktionsbaserade spelsättet visade sig nämligen vara mycket svårt att flytta till en komplex tredimensionell värld. Nya Sonic Unleashed försöker hitta tillbaka till seriens rötter utan att bli retro och i Sonics fall består rötterna mest av fart. Absurd, överdriven, hysterisk fart. Denna gång börjar historien med en välgjord filmsekvens där Sonic kämpar med sin ärkefiende Doktor Eggman som så småningom lyckas fånga Sonic. Han använder hjältens krafter till att väcka Jordens inre varelse och spräcka planeten i två bitar. Dessutom råkar han förvandla Sonic till en igelkottsvariant på en varulv om natten.

Unleashed använder sig av en specialutvecklad spelmotor och det finns goda skäl till det. Här har man nämligen velat illustrera den blå hjältens otroliga hastighet på ett tydligare sätt än någonsin tidigare. Det har man lyckats bra med för när man spelar som den vanliga Sonic är det här spelet inte bara snabbt utan så svindlande, hysteriskt snabbt att man får yrsel. Lite mer sansade moment där man rör sig fritt varvas sömlöst med extrema höghastighetssekvenser där man i praktiken bara rör sig i två dimensioner. Det kan låta som en begränsning men det är snarast en nödvändighet för att man ska ha en chans att hinna med när det går fort. Man har bara delvis kontroll över perspektivet som växlar automatiskt vid behov. Det händer att kameran hamnar fel ibland, men det är ett klart mindre problem i Unleashed än i de senaste Sonicspelen och det förstör aldrig upplevelsen.

På natten förvandlas inte bara vår hjälte utan också spelstilen. I de banor där man är varulvs-Sonic så är det lägre hastigheter, mer slagsmål och till och med lite fysiska pussel av Tomb Raidermodell. Här blir Unleashed mer av ett actionäventyr där man slår sönder saker för att hitta belöningar, flyttar lådor, upptäcker dolda rum och klänger på saker. Nattbanorna tjänar ett viktigt syfte som motvikt till de hysteriskt snabba dagbanorna. Det skapar en rytm i spelet som annars bara skulle ha blivit en enda lång hysterisk rusning mot mållinjen. Visserligen tar nattbanorna längre tid att klara av men eftersom de snabba dagbanorna praktiskt taget kräver att man spelar om dem många gånger så jämnar det ut sig. Slutligen har man tyvärr stoppat in en del mellanspel som är spelets svagaste sida. Exempelvis måste man springa runt och prata med folk i städerna för att låsa upp nya banor och det stör tempot mer än det tillför variation.

Hela plattformsgenren är gammalmodig till sin natur. Den enda egenskap som egentligen krävs är reaktionsförmåga och spelstilen förutsätter att man spelar om såväl enskilda moment som hela banor. Precis som hos gamla tiders arkadspel är upprepning i jakt på perfekt tajming en central del av spelidén. Det passar naturligtvis inte alla och Unleashed är en potentiell källa till frustration hos de som inte trivs i genren. För de som däremot gillar den här sortens spel, och som inte byggde upp totalt orealistiska förväntningar när spelet hajpades i våras, så väntar den mest tillfredställande Sonicupplevelsen sedan genren fick tre dimensioner. Unleashed rekommenderas därför med viss tillförsikt till fans av genren i stort och till Sonicentusiaster i synnerhet.

Steve Danielsson