Filosofiska omöjligheter

Echochrome – recension

Publicerad: 2008-07-26

Echochrome är ett abstrakt pusselspel där banorna består av tredimensionella geometriska figurer som man kan vrida precis som man vill. Intressant nog så baseras de på den svenske konstnären Oscar Reutersvärds omöjliga figurer, exempelvis ”Djävulens treudd” och ”Den omöjliga triangeln”. Längs figurerna går en liten docka som man kan stanna eller få att öka farten. Kommer dockan till ett slut så vänder den, kommer den till ett hål så faller den igenom. Hopplattor ger dockan en flygtur. Utmaningen består i att lösa olika uppgifter vilket blir möjligt genom att de fysiska lagarna i Echochromes värld helt beror på ens perspektiv.

Om man exempelvis vrider sin bana så att två ändar möts så smälter de samman, precis som i Reutersvärds teckningar, även om de egentligen befinner sig på olika djup. När dockan faller igenom ett hål så landar den på den del av banan som finns ”nedanför” oavsett hur den bandelen ligger i djupled. Dessutom kan man manipulera banan genom att dölja olika delar. Om man exempelvis vrider perspektivet så att en del av figuren döljer ett hål i banan så kommer dockan inte att falla igenom det utan promenera rätt över som om hålet inte fanns. Det som är ute ur syn är bokstavligen också ute ur sinn. Det här är en briljant spelidé eftersom den är enkel att förstå sig på när man väl provar men samtidigt skapar intressanta problem med många olika lösningar.

Alltihop görs mer komplext av att man får olika uppgifter. Exempelvis kan det gälla att gå över vissa punkter för att samla på sig skuggor av dockan. Man vet inte i förväg var nästa skugga finns och det gäller att lura ut hur man tar sig från en till nästa. Ibland gäller det att få dockor med olika färg att mötas eller att undvika motståndardockor. Problemen kan vara lätta i enklare banor eller bli oerhört komplicerade i svåra banor. Ett spelläge ger möjlighet att skapa sina egna banor för den som vill vara kreativ. Totalt finns det över 300 banor i UMD-versionen av spelet så man lär inte få slut på utmaningar i första taget. Det saknas flerspelarlägen och onlinefunktioner men eftersom pusselspelens natur är solitär så det gör inte så mycket. En liten kritik är att de avancerade banorna är på tid och ibland stressade. Det sätter en käpp i hjulet för den annars mycket avslappnade upplevelsen.

Även om detta hade varit allt så skulle Echochrome ha varit ett originellt och utmärkt pusselspel, men det har ytterligare ett ess i rockärmen. Bakom Echochrome ligger nämligen Sonys japanska studio och de kompletterar den Reutersvärdskt nordiska enkelheten med en klockren japansk stilfullhet. Den rent monokroma grafiken, utmärkta originalmusiken framförd av en stråkkvartett samt den skönt okroppsliga rösten skapar en ödslig men meditativ stämning. Man har lagt mycket energi på atmosfären vilket inte alls framgår av skärmbildernas enkla grafik. Den här typen av spel kan lätt bli en smula torra men det är ingen risk för det med Echochrome som helt enkelt är en härlig värld att vara i. Dessutom finns det på traditionellt österländskt vis en filosofisk grund i tanken att både världens sanningar och problemens lösningar helt beror på spelarens perspektiv.

Echochrome är ett glimrande bra pusselspel. Det är så stilsäkert att det aldrig känns torrt och det har en avstressad och meditativ atmosfär, undantaget de avancerade banorna som går på tid. I kombination med den originella, intelligenta och lätt filosofiska spelidén blir det en tillgänglig och mycket njutbar upplevelse för alla som gillar tankenötter.