Välkommen främling i Oddworld

Oddworld: Strangers wrath – recension

Publicerad: 2005-04-04

Ända sedan Oddworld-serien först lanserades har genren varit en sorts tredimensionella plattformsspel, med fulsöta huvudpersoner och en härligt svart humor. Nu överger man det beprövade konceptet och kastar sig våghalsigt in i actiongenren. Huvudpersonen Stranger är långt ifrån de charmiga Abe och Munch vi känner från de tidigare spelen. Han är istället en hårdkokt prisjägare som inte är rädd för någon och väser tuffa repliker ut mungipan. Stranger plockar upp efterlysningar på de lokala sheriffkontoren och ger sig sedan ut på jakt efter valfri bandit.

Precis som i de tidigare spelen kan stora delar av Stranger’s wrath spelas i tredjepersonsläge, vilket trots genrebytet fungerar lika bra som förut. Det läget används när man galopperar fram genom terrängen eller forcerar hinder för att hitta gömda föremål. Behöver man använda sitt vapen så växlar man till förstapersonsläge med en knapptryckning, men det går också bra att skalla skurkar som kommer för nära. Strangers armborst laddas med minst sagt annorlunda ammunition. Den består nämligen av olika smådjur som han plockar upp längs vägen. Djuren har alla olika användningsområden. En ekorre får skurkarna att bli irriterade och komma springande för att stampa på dem, spindlarna fungerar som fångstnät och skunkarna får elakingarna att bli illamående. Det här är en rolig omväxling till genrens standardarsenal och passar bra in med seriens speciella humor och serietidningsliknande våld.

Standardskurkarna är sällan svåra att besegra, men är underhållande med sina korkade kommentarer och enorma förmåga att gå på alla trick man tar till. Bossarna bjuder däremot på mer rejält motstånd. Ibland är det inte ens meningen att man ska kunna besegra dem i en renhårig duell, utan att man ska använda list. Det kan handla om att lura dem i en fälla, eller helt enkelt släppa något stort och tungt i skallen på dem. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen som det heter.

Det enda verkliga kruxet med spelet är ett udda system för att återvinna förlorad hälsa. Istället för att använda genrens standardiserade medicinlådor kan Stranger skaka av sig skadorna. Istället sjunker hans uthållighet kraftigt, men ökar sedan gradvis igen. Skurkarnas vapen ger visserligen ordentliga skador, men eftersom det aldrig saknas möjligheter att tillfriskna känns hela systemet onödigt. Tempot i historien är inte heller speciellt lyckat, det tar en lång stund innan den tar fart och man får en förklaring till vad det är som driver Stranger att riskera sitt liv för pengar.

Stranger’s wrath lyckas blanda western-action med Oddworld utan att det känns krystat eller fel. Trots att en del av gulligheten och det eftertänksamma pussellösandet har försvunnit så är det här en bra nytändning för serien. Antingen man är en Oddworld-fantast som vill ha lite mer action, eller en actionspelare som längtar efter lite sjuk humor så är Stranger’s wrath ett utmärkt val.